MENY
På Falsterbo såg jag en clinic med Tristan Tucker (tävlar själv internationell dressyr, och har specialiserat sig på att vänja dressyrhästar vid olika miljöer och situationer). Hästarna på clinicen var från 4-åringar till hästar som gick GP, och ryttarna var svenska U25-ryttare.
En sak som fastnade lite extra, jag kan inte återge det ordagrant men ska försöka förklara, var det här med hur mycket man "gör" i sadeln.
Tristan pratade med publiken om det här med att när man ser tex värlscupen på tv, det ska se ut som att ryttarna inte gör något - de osynliga hjälperna. Han vred på det och sa att det ska inte bara se ut som att ryttaren inte gör något, ryttaren ska även "göra ingenting" emellanåt.
---
Sedan är det klart att ett GP-program inte händer av sig själv, att hästen springer programmet själv medan ryttaren bara sitter i sadeln och inte ens är svettig efteråt - men det som jag fastnat på är att man mellan hjälpgivning inte ska göra något alls. Lite samma som Kyra beskrivit drivningen med sparkstöttningen som exempel. Driv - och släpp! och när "farten" börjar mattas av, driv igen.
Om man inverkar på hästen hela tiden så tröttnar den och slutar lyssna, man dövar den för hjälperna. Jag försöker tänka på att glida/surfa lite på det jag får av mina hjälper, ge hästen utrymme att andas lite och utföra rörelsen själv. Säg att du har en häst som är lite småseg i skritten, om du sitter och driver i varje steg, vad händer om du släpper benen? Hästen stannar.
Man måste komma till läget att man vågar sluta driva och låter hästen gå själv. Driv, släpp - och efter ett par steg (innan hästen stannar :p) driv en gång till... Den kommer gå som en snigel i början men efter ett tag kommer hästen börja gå av sig själv och du behöver bara understödja litegrann, påminna.
Detta gäller givetvis inte bara i skritt utan i annat med. Sitt inte och kläm på hästarna! Surfa lite!
0